Har varit sjukt mycket i livet som hänt. 2013 lades till ett av det värsta år i mitt liv, fast samtidigt ett av de bästa.

I mars träffade jag mannen med stort K, helt olik någon annan som jag nånsin haft i mitt liv. Och det genom en slump egentligen, inget som jag då var ute efter.

I maj så såldes huset & jag blev hemlös, som tur var så kom jag igenom det oxå. Det som inte dödar härdar sägs det ju. En och halv vecka efter det så fick jag ett boende i andra hand.

Maj innehöll oxå kastrering av cazper, bara för att 2 dagar efter det så blev det en stor operation pga främmande kropp då han ätit strumpa, sten & plast. Efter det blev det hot spot pga kragen.

Sommaren kom & allt rullade på. I början på november så blev äntligen skilsmässan färdig & avslutad.

Den 7 september så åkte jag & killarna till Högbo för utställning. Domare för dagen var Johan Andersson. Mezzi ställdes ut, Cazper var bara med som sällskap. Det var en dag av total lycka, Mezzi lyckades med att knipa det sista certet & därmed bli svensk utställnings champion. ? äntligen! Det sista certet satt långt inne. ?

Sen kom den 9 november, den värsta dagen/morgonen i mitt liv. På kvällen den 8 så märkte jag att cazper var lite låg, tempade honom? men det var ingen feber. Så vi gick & lade oss. K väckte mig vid halv tre på natten av att Cazper låg i köket, vilket han aldrig gjorde. Enda gången han var i köket så var jag där & lagade mat. Dessutom hade han svårt att andas, det lät väldigt mycket av hans andning. Fick han inte att flytta på sig heller direkt. Började med att undersöka hans mun & då mina händer blev blodiga så greps jag av panik. Tempade igen & då låg tempen på 39.4 Ringde då upp till ultuna & pratade med dom. Fick rådet att komma in. Fick upp cazper & tog ut honom på en liten runda tänkte jag, men när vi kom ut så märkte jag att han var uppsvälld över buken som en spärrballong. ?

Vi satte oss i bilen & åkte till Ultuna. Väl där fick vi komma in på en gång. Första undersökningen gick fort & sen blev det röntgen av thorax & buk för att kolla vad som var fel. På väg till & från röntgen hade cazper det väldigt jobbigt att gå, han kunde inte riktigt gå rakt utan gick som en full gubbe. Röntgen avklarad & sen blev det väntan på resultat.

Veterinären kom in med beskedet att han drabbats av en magsäcksomvridning med en mycket dålig prognos. Nu var det upp till mig hur vi skulle gå vidare. Antingen operation med den troliga utgången att han dör på operations bordet, eller låta han somna in med oss i rummet. Mitt livs jobbigaste beslut! Även om jag någonstans redan bestämt innan vi åkte hemifrån att han skulle få somna, med den smärta han hade så var det inget annat val jag hade kände jag.

Bad om att få hämta in mezzi då jag ville att han skulle få vara med, främst för mezzis skull, för att han skulle veta vad som hänt med cazper. Hade bara sån "tur" att detta hände en helg då mezzi var hemma.

Mezzi hämtades in, och under den tiden så gav veterinären cazper smärtstillande för att han inte skulle ha ont. Alla samlade & veterinären kom in. Vid första sprutan med sömnmedlet så försvann the one and only Cazper, mitt livs första & största kärlek. Mitt första "barn" fick somna in, jag gav honom den största gåvan, att få slippa lida nåt mer. Att få återförenas med sin älskade Molly på regnbågsbron, att få springa i snön tillsammans utan att ha ont & lida. Vi fick sitta kvar & ta farväl av Cazper tills vi kände att vi var klara. Veterinären lämnade oss efter att ha kollat att Cazper var på andra sidan. Mezzi gick försiktigt fram & luktade på Cazper, och när han kände att Cazper var borta så backade han vördnadsfullt tillbaka & har sen inte funderat över Cazper. Han saknar Cazper, men har aldrig behövt fundera på var han tog vägen.

Sen blev det jul som firades med kärleken & hans familj. Nyår firades på samma sätt, med tillägget att jag var sjuk. ?

Så det var lite kring vad som hänt under 2013, både det roliga & det jobbiga. Jag hoppas jag inte behöver ha så stora svängningar under 2014. Men vi har en del planer som jag hoppas kommer bli införlivade under året, men det berättar jag i så fall då. ?

/Helen